Livet som mamma

Det hela började natten till Onsdag den 6/4, jag vaknade sedan upp på morgonen och var inte riktigt säker på om det hade startat eller om jag bara drömt att jag haft lite små värkar. Eftersom jag inte var säker så skickade jag iväg Robin till jobbet i vilket fall som helst, men kände sedan efter bara 1 timme att han fick komma hem för jag trodde att det var dags.

Jag hade värkar hela den dagen mellan 06:30 till 03:00 på natten. Värkarna kom med allt från 2 till 8 minuters mellanrum och höll i sig mellan 20-60 sekunder åt gången. När jag inte trodde att det kunde bli värre och jag var så himla trött och slut, så åkte vi in. Klockan var då 23:00 den 6/4. Väl inne på förlossningen visade det sig att jag inte var tillräckligt öppen och att värkarna var alldeles för oregelbundna, så de skickade hem mig igen med en såkallad “sovdos”. Det var väldigt behövligt eftersom jag kämpat på så många timmar med värkar. (Jag ska tala om också att jag inte kunde få i mig något att äta och heller inte sova, enda gången jag kunde slappna av riktigt var när jag tog mig ett bad).

Jag somnade då som sagt runt 03:00 på natten mellan 6/4 & 7/4 och vaknade sedan upp igen vid 09:00 på morgonen den 7/4. Det var ord och inga visor, värkarna satte igång direkt som jag slog upp ögonen och så var det bara att kämpa vidare. Dagen innan trodde jag ju som sagt inte att det kunde bli värre och göra ondare, men så fel jag hade. Dessa värkarna var verkligen ONDA! Jag försökte med allt, men ingenting funkade..

Värktabletterna tog inte och när varje värk kom så trodde jag minsann att jag skulle dö, det var hemskt. Sådan smärta har jag aldrig upplevt och jag vill helst inte uppleva det igen, haha. (Jag kommer inte undan eftersom det troligtvis inte bara blir ett barn om robin får bestämma) Åter till ämnet, när klockan var runt 17:00 på dagen så insåg Robin att det inte funkade mer, jag hade kämpat på bra men utan mat, med så lite sömn och med sådan smärta så var det allt dags att åka in igen.




Sista bilden på magen precis innan vi åkte in :)

Medans jag kämpade mig igenom värkarna, som kom allt tätare och höll i sig längre, så fixade Robin med alla grejerna och körde upp bilen och sedan åkte vi iväg. Resan till förlossningen var nog den värsta, det kändes som att det tog hundra år att komma till Trollhättan.

Väl där ringde vi på klockan och de kom och öppnade, visade oss till ett rum och gick igenom alla “nödvändigheter” (som jag förövrigt tyckte var helt onödigt tjafs just då. Dessutom var det invigning på den nya förlossningen just den dagen och allt var riktigt fräscht). Jag kunde hur som helst inte lyssna på sköterskan eftersom det gjorde så ont, jag tyckte mest hon tjötade och att hon var jobbig, vilket hon givetvis inte var.

När jag väl fick lagt mig på sängen så kollade de så att jag var tillräckligt öppen och det var jag, 5 cm till och med. De blev ganska impade utav vårt arbete hemma! Så efter ett litet tag fick jag börja med lustgasen och det var en liten lättnad iaf. Det tog ett tag innan man fick in tekniken, ja det behövs en teknik haha, fast när man väl fått det så hjälpte den ganska bra. Jag blev ganska borta ett par gånger och sa massa roliga saker som jag fått berättat för mig i efterhand, hehe. 

Det gick väl ungefär 1 timme innan de frågade om jag ville ha ryggbedövning, jag behövde inte ens svara för det förstod att jag ville det. Innan hade jag dock bestämt mig för att inte ta det, men jag stod inte ut med smärtan, speciellt inte eftersom jag hade haft värkar så länge. När de väl hade satt den så försvann all smärta, det var som bortblåst. Jag använde dock lite lustgas ändå & det gjorde robin också, haha.



När jag stått upp i 2 timmar och gungat fram och tillbaka så att det skulle gå smidigare så släppte bedövningen och jag andades lustgas hela tiden. De kollade mig om jag var tillräckligt öppen och ungefär i samma veva så började mina krystvärkar komma, så det var bara att sätta igång. Det var inte speciellt länge jag behövde kryst innan hon kom ut och det var ungefär som “plupp” så kom hon ut. Jag var inte alls beredd och det var inte sköterskorna heller.

Från det att jag fick börja med lustgasen och till det att hon kom ut, så var det en helt underbar upplevelse måste jag säga. Krystvärkarna var “härliga” på något vis, det var så skönt att bara få trycka på efter så länge. Det är ganska svårt att beskriva känslan och den är ju olika för alla, men jag tyckte iaf att det var underbart.
Klockan 22:42 föddes vår  lilla Lovisa! Jag kan inte beskriva i ord hur fantastiskt det var och vilken otrolig känsla, det är det bästa som kan hända. Speciellt när hon blev inlindad och kom upp på mitt bröst, så kan jag ju säga att all smärta försvann och man glömmer hur jobbigt det var innan. Hon började leta efter bröstet ganska omgående och där blev hon hängande de närmsta dagarna, mest hela tiden, haha. Fast det är det så värt nu i efterhand!

Undrar ni något, så är det bara att fråga! Tror att jag fått med det mesta.




En alldeles ny liten Lovisa :) ♥