Uuuuh
När jag och mrofar sitter ute och röker och dricker vårat kaffe så säger han såhär:
"Alexandra, det kommer bli så tomt utan er här, jag kommer sakna er"
Samtidigt som jag sitter och säger att vi kommer ju hälsa på och dom får hälsa på oss osv, så växer klumpen i magen och frågan snurrar runt, kommer jag klara mig, kommer detta gå bra?
Uuh, samtidigt som jag inte kunde längta mer tills flyttlasset går, så är det ändå en ganska vemodig känsla som kryper i kroppen! Jag ska lämna min trygghet som jag haft i 19 år för att bygga upp min egen, jag ska stå på egna ben, klara mig själv, göra alla dom där vuxengrejerna som jag hatar att göra och samtidigt inte sakna det jag haft här hemma i 19 år? Nej det går inte, jag kommer sakna mormor&morfar massor, no matter what, så är det bara.
Det bästa med allt detta är att jag slipper göra det själv, jag har min älskling med mig, annars hade jag aldrig klarat det. Så jag tackar gudarna för att vi är sammanförda och börjar tänka att allt kommer gå kanon.
Det låter typ som att jag ska flytta 100 tusen mil ifrån dom, eller hur? Men det ska jag alltså inte göra, jag ska bara flytta några kilometer, men ändååååå.
Man har rätt att känna såhär va, lite ångest över att lämna något som vart i 19 år, right?
"Alexandra, det kommer bli så tomt utan er här, jag kommer sakna er"
Samtidigt som jag sitter och säger att vi kommer ju hälsa på och dom får hälsa på oss osv, så växer klumpen i magen och frågan snurrar runt, kommer jag klara mig, kommer detta gå bra?
Uuh, samtidigt som jag inte kunde längta mer tills flyttlasset går, så är det ändå en ganska vemodig känsla som kryper i kroppen! Jag ska lämna min trygghet som jag haft i 19 år för att bygga upp min egen, jag ska stå på egna ben, klara mig själv, göra alla dom där vuxengrejerna som jag hatar att göra och samtidigt inte sakna det jag haft här hemma i 19 år? Nej det går inte, jag kommer sakna mormor&morfar massor, no matter what, så är det bara.
Det bästa med allt detta är att jag slipper göra det själv, jag har min älskling med mig, annars hade jag aldrig klarat det. Så jag tackar gudarna för att vi är sammanförda och börjar tänka att allt kommer gå kanon.
Det låter typ som att jag ska flytta 100 tusen mil ifrån dom, eller hur? Men det ska jag alltså inte göra, jag ska bara flytta några kilometer, men ändååååå.
Man har rätt att känna såhär va, lite ångest över att lämna något som vart i 19 år, right?
Kommentarer
Postat av: Malin
aw, älsklingen då. Du som är så redig kommer klara detta hur enkelt som hellst. Du blir ju min granne nu. Allt kommer bli kalas!:)
Trackback
