Livet som mamma

Sitter helt i mina egna tankar, med musik i öronen och bara funderar över allt. Vad som kommer ske, vad jag borde göra, hur mycket jag egentligen vill, men gör aldrig något åt det.

Vad krävs egentligen, vad har jag gjort för att det ska bli såhär, vad borde jag göra och vart gick det fel någonstans? För längs vägen, någonstans, jag vet inte vart, gick det fel. Jag försöker verkligen fundera ut det med jag finner inget svar, förutom att jag kommit fram till att denna gången är det inte jag, det är inte jag som gjort något så att det ska bli såhär. Det hände något för dig, du förändrades och är inte längre den person som jag lärde känna, den person som jag älskade att vara med. Jag vet inte vad jag ska göra mer än det jag gör, jag kan inte klara detta på egen hand, jag behöver din hjälp också. Jag behöver veta att du finns där, jag behöver veta att du uppskattar mig och verkligen tycker om mig för den jag är och för hur jag ser ut.

Det kanske är dags för mig nu, det kanske är dags att våga, det kanske är dags att inse vart detta håller på att ta mig. Jag är för rädd, jag vågar bara inte. Jag måste, jag vet det.


i'll always care