Livet som mamma

Innerst inne så vet jag vad som får mig lycklig, men varför är jag så rädd för att ta det där steget och bli lycklig? Man är van vid tryggheten, man är van att veta att man alltid har någon bakom sig, inget kan ju skada en då, eller? Om jag tänker efter riktigt noga så tror jag man skadar sig själv mer av att leva i en lögn än att våga ta klivet ut och göra det där man egentligen vill göra. Att leva i något som inte känns 100 % eller att våga ta steget och kanske misslyckas? Båda delarna kommer skada mig lika mycket innerst inne, jag vet det, jag känner det och jag undrar verkligen varför man gör såhär mot sig själv. Jag undrar många gånger varför man inte vågar mer, varför man inte tar det där steget och gör sig fri. Självklart är det för att man inte vill bli sårad, stå där ensam i slutet och må skit. Men att hålla allt inom sig, att bära runt på det man känner istället för att visa det och säga det, är nästan lika illa. Man känner sig ensam ändå, man mår dåligt och man kommer aldrig någonsin kunna vara ärlig mot sig själv om man aldrig vågar. Livet innebär ju sorg, ensamhet och kärlek.

De få människor man har i sitt liv som verkligen betyder något och som man älskar och som älskar en tillbaka, kommer alltid finnas där, det är jag säker på. Jag vet vilka som hjälpt mig genom åren och speciellt det sista året som har vart ett utav de värre och det är något jag aldrig glömmer. Jag vet också vilka jag alltid stöttat, vilka jag funnits där för och hjälpt, det är äkta vänskap och det är något man aldrig ska svika, vad som än sker, aldrig. Man hittar få vänner i sitt liv som verkligen kommer till att  betyda något och de vännerna ska man hålla varmt om hjärtat.

Strävar man alltid efter det man inte har, vill man alltid ha något man inte kan få? Det är nog ofta så, vi människor har nog väldigt svårt för att nöja oss med det vi har och verkligen se hur mycket det betyder för oss. Men när det är försent, så är det glasklart, varför ska det vara så? Funderingar.