Livet som mamma

De senaste veckorna har jag fått fruktansvärt mycket perspektiv på saker och ting. Jag har lärt mig ett och annat om det mesta och trodde jag att jag visste saker innan, så VET jag nu. Man kommer aldrig sluta att förvånas över människor och man kommer definitivt inte sluta lära sig utav misstag. För misstag gör man ganska ofta, då menar jag inte bara misstag så som att göra bort sig eller liknande, utan misstaget att faktiskt lita på människor man tror bättre om än vad de är. Det som är bra är att man lär sig hur människor funkar och man förstår till slut vilka som går att lita på och inte.

Alla ytligheter och allt annat "skit-snack" har blivit så mycket mer ointressant, kanske för att jag nu har en dotter att tänka på, eller kanske bara för att jag vuxit ifrån det. Mest tror jag på att jag har fina människor omkring mig som fått mig att förstå vad som är viktigt och inte. Förr brydde jag mig alltid mer om alla andra än mig själv, det är inget fel med det, men någon gång blir det för mycket. Jag säger inte att man ska sluta bry sig om andra, men man måste samtidigt ha sig själv i åtanke. Mår man bra av att hjälpa andra, andra som aldrig skulle göra detsamma för dig? Det är en fråga man måste ställa sig själv, det har jag gjort nu. Jag vet vilka människor jag vill ha omkring mig, jag vet vilka som ger mig bra energi och vilka som ger mig dålig. Jag vet vilka som bryr sig och lyssnar lika mycket på mig, som jag på dom. För när allt väl kommer omkring, så är det ju faktiskt ge och ta som gäller, i alla typer av förhållande.

Sluta ta varandra för givet, sluta tro att man någonsin skulle kunna få något tillbaka om man själv inte ger. Man tröttnar på att alltid vara den som bryr sig, den som lyssnar, den som förstår och sedan inte få ett skit tillbaka. Det är inte rättvist. För tänk efter, hur länge orkar man? Till slut orkar man inte mer och då står du där själv sedan.

Lite funderingar såhär på söndagskvällen! :)