Livet som mamma

"Allting kommer ikapp förr eller senare" och visst är det så. Det har gått så himla fort med allt, alla förändringar som har vänt mitt liv upp och ner och människor som skulle finnas här alltid, bara försvann. Det kanske inte är så konstigt om man inte är på topp? För Lovisas skull är jag hela tiden stark och visar inte vad jag känner för det mesta, fast det håller ju inte heller i längden.

Det är först nu som allt har kommit ikapp mig, NU. Det är ganska sjukt, vad har jag gjort innan? Förträngt alla känslor och låtsats att allt har vart bra. Ibland kan jag bli så himla ledsen och besviken på mig själv för att jag gör såhär, för jag vet ju med mig själv att det bara bli värre ju längre tiden går.

Jag önskar att jag kunde sätta ord på varenda liten känsla jag har i kroppen och bara prata ut med alla inblandade om vad jag känner och tycker. Dock tänker jag inte göra det! Jag ska bearbeta detta själv och hitta en lösning som passar bäst för mig själv, jag måste sluta tänka på alla andra i första hand. Det är ju faktiskt mig det handlar om denna gången och jag ska fixa detta.

Grejen är ju den att en olycka kommer sällan ensam och det märker man. För det har inte bara vart allt mellan mig och Robin, utan så himla mycket mer vid sidan om. Eller kanske inte vid sidan om egentligen, det har ju med saken att göra fast ändå inte. Åh, jag vet inte hur jag ska kunna förklara mig!

Sätter punkt här, behövde skriva av mig lite bara..